Såhär härlig ser jag ut efter en springtur. Torkat snor i halva ansiktet och slem i mungiporna.

Har börjat springa nu igen. Tidigare i veckan sprang jag både 1, 2 och 2,5 km, men idag vågade jag mig på att spring 5 km. Inga prestationskrav och sprang på rekordtid i år. Vilket var 27 min och 50 sek. Att jag har sprungit under 25 min känns lång borta nu, men det kommer. Det känns ändå bra eftersom jag haft uppehåll från all träning i fem veckor. Hur fort går inte fem veckor. Är så glad att kroppen känns okej nu. Fick supermassage och koppar av M’s mamma igår så hoppas att min låsning kommer släppa helt snart. Det är annars min typiska otur att skada mig när det går som bäst.

Som jag skrev tidigare så är det en hel del grejer som har hänt under den tiden som jag har valt att inte vara aktiv i bloggen. En av de största sakerna är att min barndomsvän och bästa kompis Sara har blivit mamma, alltså W O W. Alexander som han heter föddes den 30 maj, och jag är så stolt över henne och hennes kille för att de har skapat liv åt en så fantastiskt fin liten kille och nu kan titulera sig som föräldrar.

Som ni kanske vet så älskar jag barn, jag är född till att bli mamma och jag längtar SÅ mycket tills det är min tur att att få vara med om en graviditet och en förlossning. Är faktiskt väldigt imponerad över hur Sara varit så positiv under dessa nio månader, varit med på allt in i det sista trots sin “tjocka mage”. Det har liksom aldrig varit något som varit ett hinder.

När jag hade fått en låsning i ryggen och hon gått över tiden fick jag frågan om hon skulle komma och hjälpa mig. Man ba, NÄE! Fokusera på dig själv och samla kraft och energi tills din prins är född, det är sånt jag menar att hon alltid vill andra så väl, en väldigt fin egenskap.

I April ordande vi en babyshower för henne, som vart helt perfekt. Jasmine och jag slet som djur för att få allt perfekt, jag råkade till och med repa Eriks (Sara killes bil när jag skulle parkera den efter en heldag med fix och stress, förlåt igen!) men det vart verkligen en helt magisk eftermiddag, alla utom två inbjudna kunde närvara.

Vi älskar ju att äta, så mat och bakverk fanns det i överflöd. Sen lekte vi lekar och alla fick skriva en hälsning till Sara och bebis i en bok som hon får spara som minne. Tänker de dagar det är extra tufft att vara mamma då kan man plocka fram boken och få en egoboost och påminnas om hur många som faktiskt älskar och uppskattar att hon “gett oss” en minimänniska att älska.

  

För en tid sedan skrev jag på min instagram att jag har svårt för att leva i nuet, det har jag alltid haft. Haft svårt att komma till ro. Att jag ständigt behöver jaga någon ting mer för att uppnå resultat. Har svårt att veta om jag gör det för att jag vill eller för att samhället förväntar sig att jag ska göra det.

Vi förväntas hela tiden tillfredsställa varandra genom våra sociala medier. Vem som reser mest, är på bäst fester, har härligast vänner, äter godast middagar osv. Jag är SÅ glad att jag slapp vara superung då sociala medier exploderade på riktigt. Så mycket händer där och även om jag är närmre 30 än 20 så påverkas jag undermedvetet av allt som pågår. Men kan komma på mig själv att ibland välja ställe utifrån hur en bra bild skulle bli, är det inte sorgligt? Och jag vet om att jag inte är ensam om att göra så. Men istället skrattar man bort det, för att det är normaliserat. Det är “så det ska vara”. Nej, det är inte så det ska vara. Vi lever genom våra telefoner och missar vad som händer i den verkliga världen men eftersom alla är med på det, är det heller ingen som ifrågasätter.

Men, det jag ville komma till är att man absolut inte få tro på saker/bilder på sociala medier. Nu på morgonen har jag stått och pressat sönder mitt liv för att få till första bilden nedan, medan jag på bild två inte anstränger mig alls för att få till “rätt vinklar”. Inte för att jag hade tänkt lägga upp den och bli bekräftad genom likes (även om det är nice), utan mer visa hur lätt det är att framhäva det man gillar.

Igår mötte jag upp min gamla kollega Simone för ett glas vin på Balzac som vart två och en middag, hennes kille kom också förbi (som iofs också är min gamla kollega) vilket var så trevligt. Hoppas på en favorit i repris i sommar men även tillsammans med M. Tog moule, kan inte minnas sist jag åt det. Säkert förra sommaren, älskar verkligen seafood. Vi hade en hel del att catcha upp så vips hade både 1-2 och 3 timmar sprungit förbi.

Vilken lördag, strax efter 20.00 stormar det in 10 grabbar som hållit låda sedan 08.00, det vankades svensexa för min bästa killkompis som gifter sig i Bodrum om två veckor. På balkongen har jag preppat med snacks och färsk frukt, ölen ligger på kylning i ishinken. Inne köket förbereder jag middagen som får bli en enkel sådan. Hamburgare med diverse tillbehör.

Vi skruvar upp volymen på högtalarna, vissa sitter ute på balkongen och kedjeröker medan andra sitter runt köksbordet och umgås. Jag fixar drinkar, hotshots och serverar mina boys. Fylls med så mycket värme för jag älskar att vara i deras sällskap. Vi skrattar alltid och dom driver med mig som att jag vore en kille, men ändå så vet jag att de hyser sån respekt och alltid skulle ställa upp för mig om jag hade behövt!

Vid 00.00 kommer två taxibilar som tar oss till F12 där vi fortsätter natten, vi skrattar och sjunger med i gamla hits, efter ett tag ansluter även Johanna och Ullis. Klockan blir 03.00 men ingen känner sig klar så vi beslutar att fortsätta morgonen (!) hemma hos oss. Klockan 07.00 kickar jag ut de sista från lägenheten och då har vi även ett hemsläp som får inta soffan.

Vilken jävla sommarkväll, 10/10. Vi satte verkligen ribban för bröllopet, LÄNGTAR så mycket! Två veckor kvar sen flyger vi, majoriteten av oss som höll låda i lördags ner till vår magiska villa som vi har hyrt i Bodrum för att fira 30 årsdagar, 10 års vänskap och kärleken, kommer bli ett av mina finaste minnen för livet, bring it on.

Att det här är den enda bilden jag har från kvällen tycker jag säger rätt mycket, hade EJ tid att hålla på dokumentera.